Lyssnar på Peter Le Marc just nu

Jag kommer aldrig glömma hans konsert i slottsparken i stan där jag är född. Det måste ha varit 1993. En fantastisk sommarkväll. Trollkarlen från Trollhättan förtrollade oss... klyschometern slår i taket. Nåväl. När han av polis blev ombedd att sluta sade han bara kort: "Vi ses uppe vid korvkiosken om en halvtimme." Kul skämt tänkte jag. Jag cyklade hemåt men vände halvvägs och styrde tillbaka mot korvkiosken. "Tänk om han menade det där med korvkiosken." Jag trodde inte det var sant först, men där satt han, Peter Le Marc, Sveriges just då störste artist, i en av de nya busskurerna och spelade med några killar i bandet. Folk satt på taket och hängde ned för att få en glimt. Folk sjöng och skrattade. För en liten stund var centrumtorget i stan där jag är född vackert.

Idag har jag lyssnat femtioelva gånger på låten "Drivved" av och med Peter Le Marc. Jag önskar så innerligt att jag hade varit en av dem särskilt inbjudna till hans återkomst på Nalen förra året. Jag såg tv-inspelningen. Jag såg de som fällde en tår. Jag såg en artist födas på nytt. Sooom jag önskar att jag kunde fått vara med. Jag önskar att jag fått vara en del av den täthet som gick ända in i mitt vardagsrum. Hur skulle det då inte ha varit att sitta där nedanför scenen? Om jag var förbannad på mig själv över den missade TAW-konserten så var jag avgrundsdjupt avundsjuk på de som satt på Nalen framför denna känsliga själ.

Drivved
"I stan där jag är född, finns ett torg och en kiosk,en kullerstensgata, och älven försåsOch mänskor som trampar, till en skitig fabrik,där den ena dan, är den andra lik. Och min pappa är död sen i våras, han skrev inte ens vart han for,men han kommer om natten, på en månstråle,rätt in genom fönstret, till pojkrummet , där jag borHan säger, du och jag, vi är av samma sortVar vi än är, längtar vi alltid bortOm livet är älven som löper så bred,då är du och jag drivved, du och jag vi är drivvedI stan där jag bor nu, där bor en miljon, här finns kyrkor och slott, med tinnar och tornOch mänskor som strömmar, tittar alltid långt, långt bort,ingen möter ens blick, ingen avslöjar någotOch min pojk ligger vaken till midnatt, han är rädd för att somna inSå jag smyger mej ner, vid hans sidaVi räknar himlens stjärnor, och jag stryker min hand mot hans kindJag viskar, du och jag…Det finns två sorters människor här i världenDom som får stjärnhimlen när dom begär denOch som med självklarhet, tar för sig var dagSå finns det dom som får slåss för varje andetagÅ, lille konstnär, din känsliga själDu vill få världen att skratta, men den har dej ihjälEtt spel med märkta kort, ett spel du aldrig kan vinnaOch denna sällsamma längtan, är allt du ska finna. Du och jag…"