Fuglesang: förste svensken i rymden?
En ledare i Göteborgsposten meddelar att Christer Fuglesang minsann inte är den förste svensken i rymden. Hasselbladkameran slog honom med råge. Jag är dessutom benägen att peta Fuglesang till tredje plats. Göteborgspostens ledarrubrik antyder inte så lite om vem som kom tvåa. Tomas di Leva har ju verkat För Sverige i rymden ända sedan maj 1999.
Hur som haver så är det extremt roligt att Christer Fuglesang extraterrestriala tålamod äntligen betalat av sig och att vi faktiskt har en livs levande svensk (OK - halvnorsk) uppe i rymden just nu. Jag hade oerhört gärna stått bredvid Lars Leijonborg och Maud Olofsson och alla andra mer eller mindre kända människor och bevittnat uppskjutningen av rymdfärjan. Oljudet från raketmotorerna ska visst vara något oförglömligt.
Göteborgsposten betonar det något märkliga i den totala rymdhysterin som drabbat Sverige kort innan Fuglesangs rymdresa.
"Sverige har drabbats av rymdfeber. Tidningarna fylls med spaltmeter om den svenske astronauten Christer Fuglesangs liv och leverne. Allt mer upphetsade nyhetsinslag skildrar varenda detalj kring uppskjutningen. Inget ont i det. Men i praktiken spelar det föga roll att Sverige nu blir den fyrtionde nationen som - om vädret och tekniken tillåter det - får upp en av sina medborgare i rymden, 18 år efter Afghanistan."
Jag håller delvis med. Tänk om han fått bara ett uns av den uppmärksamheten spridd över tiden i mer jämna doser under alla dessa år. Och tänk om han hade haft lite mer statligt stöd i ryggen - och då menar jag inte bara ekonomiskt, även om ekonomiska bidrag tydligen hade hjälpt honom att komma iväg tidigare. Så varför menar Göteborgsposten att det i praktiken spelar föga roll att Sverige har en gubbe i rymden 18 år efter Afghanisatan? Jo, därför att...
"När alla detaljer är genomtröskade - från älgkorven han tänker bjuda astronautkollegerna på till hur han ska bära sig åt för att bajsa i tyngdlöst tillstånd - när start och landning förhoppningsvis är lyckligt avklarade, vad händer då?Risken är uppenbar att rymdforskningen åter hamnar i medieskugga. Osannolikt? Tja, titta bara på förra månadens ödesfråga, klimatkatastrofen, som redan har fått lämna plats för Fuglesang, turerna kring Linda Rosings senaste utvik och prinsessans Lilians eventuella deltagande på Nobelfesten."
Cyniskt? Ja. Sannolikt? Ja. Så varför är det viktigt att Sverige är med i den fortsatta utforskningen av rymden? Jo därför att...
"[R]ymden handlar inte bara om att uppfinna nya prylar. Rymden är en idé.Att göra saker som ingen gjort förut, att djärvt färdas dit ingen människa förut har färdats, det utvecklar inte bara mänsklighetens kollektiva kunskapsmassa, det flyttar också gränserna för vad som är mentalt möjligt. Det innebär en injektion av optimism."
Jag delar den inställningen. Därför var det också oerhört spännande när George W. Bush år 2004 annonserade att NASA nu skulle satsa på att etablera baser på månen med avsikten att bygga en plattform för vidare färd mot Mars. Och ärligt talat torde väl en Marsresa idag vara en någorlunda jämförbar utmaning som att åka till månen back in the old days av rymdkapplöpningen.
För övrigt hörde jag en gång att det är svårare att ta ett säte i en formel 1-bil än i en rymdfärd. Men det kan inte stämma eftersom jag igår TV hörde en representant för den Euopeiska rymdmyndigheten säga att cirka 450 människor fått äran och privilegiet att resa ut i rymden. Och ska man tro följande site med motorsportstatistik har 786 människor fått äran och privilegiet att ratta en Formel 1-bil sedan det första världsmästerskapet år 1950. Faktum är att tre gånger så många svenskar kört Formel 1 än rest ut i rymden. Och då räknar jag ändå med Hasselblad och Tomas di Leva. Därmed inte sagt att det är lätt att få en plats i ett Formel 1-stall.
Nåväl. Jag slutar detta inlägg med en lite homage till Christer Fuglesangs mirakel genom att citera några rader från vår oefterhärmlige svensk nummer två i rymden. Texten är från hans underbara "Mirakel":
"Jag kramar dig igenom rymden. Du strålar gul, jag skrattar blå. Och vi följs åt i evigheten, glitter vind som är vi två."
Hur som haver så är det extremt roligt att Christer Fuglesang extraterrestriala tålamod äntligen betalat av sig och att vi faktiskt har en livs levande svensk (OK - halvnorsk) uppe i rymden just nu. Jag hade oerhört gärna stått bredvid Lars Leijonborg och Maud Olofsson och alla andra mer eller mindre kända människor och bevittnat uppskjutningen av rymdfärjan. Oljudet från raketmotorerna ska visst vara något oförglömligt.
Göteborgsposten betonar det något märkliga i den totala rymdhysterin som drabbat Sverige kort innan Fuglesangs rymdresa.
"Sverige har drabbats av rymdfeber. Tidningarna fylls med spaltmeter om den svenske astronauten Christer Fuglesangs liv och leverne. Allt mer upphetsade nyhetsinslag skildrar varenda detalj kring uppskjutningen. Inget ont i det. Men i praktiken spelar det föga roll att Sverige nu blir den fyrtionde nationen som - om vädret och tekniken tillåter det - får upp en av sina medborgare i rymden, 18 år efter Afghanistan."
Jag håller delvis med. Tänk om han fått bara ett uns av den uppmärksamheten spridd över tiden i mer jämna doser under alla dessa år. Och tänk om han hade haft lite mer statligt stöd i ryggen - och då menar jag inte bara ekonomiskt, även om ekonomiska bidrag tydligen hade hjälpt honom att komma iväg tidigare. Så varför menar Göteborgsposten att det i praktiken spelar föga roll att Sverige har en gubbe i rymden 18 år efter Afghanisatan? Jo, därför att...
"När alla detaljer är genomtröskade - från älgkorven han tänker bjuda astronautkollegerna på till hur han ska bära sig åt för att bajsa i tyngdlöst tillstånd - när start och landning förhoppningsvis är lyckligt avklarade, vad händer då?Risken är uppenbar att rymdforskningen åter hamnar i medieskugga. Osannolikt? Tja, titta bara på förra månadens ödesfråga, klimatkatastrofen, som redan har fått lämna plats för Fuglesang, turerna kring Linda Rosings senaste utvik och prinsessans Lilians eventuella deltagande på Nobelfesten."
Cyniskt? Ja. Sannolikt? Ja. Så varför är det viktigt att Sverige är med i den fortsatta utforskningen av rymden? Jo därför att...
"[R]ymden handlar inte bara om att uppfinna nya prylar. Rymden är en idé.Att göra saker som ingen gjort förut, att djärvt färdas dit ingen människa förut har färdats, det utvecklar inte bara mänsklighetens kollektiva kunskapsmassa, det flyttar också gränserna för vad som är mentalt möjligt. Det innebär en injektion av optimism."
Jag delar den inställningen. Därför var det också oerhört spännande när George W. Bush år 2004 annonserade att NASA nu skulle satsa på att etablera baser på månen med avsikten att bygga en plattform för vidare färd mot Mars. Och ärligt talat torde väl en Marsresa idag vara en någorlunda jämförbar utmaning som att åka till månen back in the old days av rymdkapplöpningen.
För övrigt hörde jag en gång att det är svårare att ta ett säte i en formel 1-bil än i en rymdfärd. Men det kan inte stämma eftersom jag igår TV hörde en representant för den Euopeiska rymdmyndigheten säga att cirka 450 människor fått äran och privilegiet att resa ut i rymden. Och ska man tro följande site med motorsportstatistik har 786 människor fått äran och privilegiet att ratta en Formel 1-bil sedan det första världsmästerskapet år 1950. Faktum är att tre gånger så många svenskar kört Formel 1 än rest ut i rymden. Och då räknar jag ändå med Hasselblad och Tomas di Leva. Därmed inte sagt att det är lätt att få en plats i ett Formel 1-stall.
Nåväl. Jag slutar detta inlägg med en lite homage till Christer Fuglesangs mirakel genom att citera några rader från vår oefterhärmlige svensk nummer två i rymden. Texten är från hans underbara "Mirakel":
"Jag kramar dig igenom rymden. Du strålar gul, jag skrattar blå. Och vi följs åt i evigheten, glitter vind som är vi två."
posted by Till yttermera visso at 4:48 fm
2 Comments:
Lätt på topp tio av bästa låtar...
Jag kan tänka mig att den ligger topp tio hos många människor. För mig är den nog strax under tiostrecket. Konkurrensen är ju betydande. Likväl är det en sån där fantastisk låt som (klyschvarning!) får tiden att stanna upp en liten stund...
Skicka en kommentar
<< Home