Svensk solidaritet i Afghanistan: ja eller nej?
För väldigt många svenskar, särskilt de med vänstersympatier, stavas internationell solidaritet b-i-s-t-å-n-d. Bistånd är bra, men inte alltid. Bistånd är bra, men långt ifrån tillräckligt. Bistånd är bra, men internationell solidaritet kan stavas på fler sätt än b-i-s-t-å-n-d.
Den svenska insatsen i Afghanistan debatteras. Det är bra. Däremot är innehållet i en del debattinlägg så pass upprörande att jag blir näst intill ledsen. Förre socialdemokratiska ministern Thage G. Pettersson var som bekant ute häromledes och vädrade sin unkna inställning till internationella insatser i Afghanistan. Med hans ord kom en stank av kallt krig, unken och världsfrånvänd neutralitetsromantik och en förfärande brist på insikt om världen som den ser ut idag. Eller för att använda Thage G:s egna ord:
"Fredsansträngningar måste, som jag ser det, vara rena och obefläckade, det vill säga frikopplade från våld och dödande. Om freden ska bli långsiktig. Olof Palme sa ofta att användande av våld bara trappar upp våldet. Jag tycker att Sveriges deltagande i militära fredsframtvingande operationer rimmar illa med den svenska neutralitetspolitiken. Det gick för fort när Sverige utan debatt gick från fredsbevarande insatser till fredsframtvingande. Kvickt som ett skott från bältet. Det är en gigantisk skillnad på dessa insatser."
Rena och obefläckade fredsansträngningar, Palme sa att våld trappar upp våldet, fredsframtvingande operationer rimmar illa med neutralitetspolitiken... Thage G. Pettersson har uppenbarligen levt i en bubbla under de senaste tio dryga åren?
När Thage G. Pettersson säger att Sverige inte ska delta med vapen i hand, annat än när det gäller att försvara svensk territorium, kritiseras han klockrent av eminente riksdagsledamoten Allan Widman. Widman träffar huvudet på spiken:
"Slutsatsen är klockren; det är bara svenska liv som är värda att försvaras."
Och så har det ju alltid varit bland socialdemokratins vänsterströmningar. Thage G:s replik på Widman är lika sorlig som hans första artikel (se ovan).
Välgörande och viktig kritik - givet dess ursprung - gick att läsa i Dagens Nyheter den 4 mars. Svenska Freds ordförande Frida Blom slaktar det upprop som häromveckan krävde hemtagande av svensk trupp i Afghanistan. Hans Alfredson, Thage G Peterson och Maj-Britt Theorin och ytterligare cirka sexhundra personer hade skrivit under. Blom kallar uppropet "tendensiöst, otydligt och vilseledande". Dessutom nämner man inte att "Isaf-styrkan (där svensk trupp ingår) har mandat från FN".
Blom får min odelade respekt när hon fastslår att "[d]e skriver att det strider mot den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Men den har ju använts för att hålla Sverige passivt inför övergrepp. Dessutom har den inneburit en stark svensk vapenindustri som tvingats leverera vapen till diktaturer för att överleva."
Och slutligen har hon förstås en förkrossande tydlig poäng i att troligen inte en enda afghan undertecknat uppropet.
Den svenska insatsen i Afghanistan debatteras. Det är bra. Däremot är innehållet i en del debattinlägg så pass upprörande att jag blir näst intill ledsen. Förre socialdemokratiska ministern Thage G. Pettersson var som bekant ute häromledes och vädrade sin unkna inställning till internationella insatser i Afghanistan. Med hans ord kom en stank av kallt krig, unken och världsfrånvänd neutralitetsromantik och en förfärande brist på insikt om världen som den ser ut idag. Eller för att använda Thage G:s egna ord:
"Fredsansträngningar måste, som jag ser det, vara rena och obefläckade, det vill säga frikopplade från våld och dödande. Om freden ska bli långsiktig. Olof Palme sa ofta att användande av våld bara trappar upp våldet. Jag tycker att Sveriges deltagande i militära fredsframtvingande operationer rimmar illa med den svenska neutralitetspolitiken. Det gick för fort när Sverige utan debatt gick från fredsbevarande insatser till fredsframtvingande. Kvickt som ett skott från bältet. Det är en gigantisk skillnad på dessa insatser."
Rena och obefläckade fredsansträngningar, Palme sa att våld trappar upp våldet, fredsframtvingande operationer rimmar illa med neutralitetspolitiken... Thage G. Pettersson har uppenbarligen levt i en bubbla under de senaste tio dryga åren?
När Thage G. Pettersson säger att Sverige inte ska delta med vapen i hand, annat än när det gäller att försvara svensk territorium, kritiseras han klockrent av eminente riksdagsledamoten Allan Widman. Widman träffar huvudet på spiken:
"Slutsatsen är klockren; det är bara svenska liv som är värda att försvaras."
Och så har det ju alltid varit bland socialdemokratins vänsterströmningar. Thage G:s replik på Widman är lika sorlig som hans första artikel (se ovan).
Välgörande och viktig kritik - givet dess ursprung - gick att läsa i Dagens Nyheter den 4 mars. Svenska Freds ordförande Frida Blom slaktar det upprop som häromveckan krävde hemtagande av svensk trupp i Afghanistan. Hans Alfredson, Thage G Peterson och Maj-Britt Theorin och ytterligare cirka sexhundra personer hade skrivit under. Blom kallar uppropet "tendensiöst, otydligt och vilseledande". Dessutom nämner man inte att "Isaf-styrkan (där svensk trupp ingår) har mandat från FN".
Blom får min odelade respekt när hon fastslår att "[d]e skriver att det strider mot den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Men den har ju använts för att hålla Sverige passivt inför övergrepp. Dessutom har den inneburit en stark svensk vapenindustri som tvingats leverera vapen till diktaturer för att överleva."
Och slutligen har hon förstås en förkrossande tydlig poäng i att troligen inte en enda afghan undertecknat uppropet.
posted by Till yttermera visso at 9:55 em
2 Comments:
Tage g-punkt får väl svamla hur mycket han vill ur sitt högersosseperspektiv, men för oss mer åt vänster är frågan klar som glas: Inget svenskt militärt bistånd till den USA-ledda insatsen i Afghanistan.
Frida Blom skämmer ut sig. Hon säger att Afghanistan "behöver fredsfrämjande och fredsbevarande soldater, inte offensivt krigförande." Gissa vad dumhuvud, offensivt krigförande är precis vad den amerikanska utrikesministern och generalerna vädjar om. Fler trupper, och särskilt fler trupper som kan ta sig an tuffare uppgifter.
Storbritannien har hörsammat stridsropet och trappar upp antalet offensivt krigförande i Afghanistan, likaså Polen. Tyskland, Danmark m.fl. ställer sig positivt avvaktande.
Nu vill svenska krigsliberaler skicka fler svenska soldater, blanda in dem i offensivt krigförande operationer samt ge dem uppbackning av JAS 39 Gripen, högprecisionsplanet mest känt för att krascha in i folkmassor.
Om man utgår från att talibanerna är en rörelse som man huvudsakligen kan resonera med och påverka med dialog om alla människors lika värde och vikten av upprätthålla det medfödda och okränkbara människovärdet, om man utgår från att militära resurser är de enda som omvärlden investerar i Afghanistan idag och i framtiden, om man utgår från att den amerikanska armén och alla andra länder som deltar eller kommer att delta i den militära insatsen i Afghanistan är blodtörstiga galningar som verkligen vill döda oskyldiga civila, om man utgår från att den svenska regeringen är helt oförmögen att fatta beslut om placering av svenska trupper i Afghanistan på annat underlag än de som den amerikanska regeringen förordar, om man utgår från att det för svenska soldater är helt omöjligt att agera utifrån egna preferenser och värderingar, om man utgår från att JAS 39 Gripen ska användas mestadels eller uteslutande för urskillningslösa bombningar mot talibaner och/eller alla som råkar befinna sig deras närhet, om man utgår från att Frida Blom (och jag?) är ett dumhuvud, om man utgår från att JAS 39 Gripen faktiskt har kraschat i en folkmassa (vilket den som ett mirakel tack och lov inte gjorde) DÅ håller din tes till hundra procent. Annars vilar den i mitt tycke på ganska svaga grunder.
Skicka en kommentar
<< Home