På drift i Tokyo - en mopedists bekännelser

Fredrik Strage har i Dagens Nyheter kortrecenserat den tredje filmen i The Fast and the Furious-serien (T.F.a.t.F.: Tokyo Drift) med följande mycket komiska rader:

"Vill du se unga idioter handbromssladda i japanska parkeringshus? Då är det här filmen för dig. Sean (Lucas Black) flyttar till Tokyo och kommer i kontakt med lokala streetracingkretsar, muckar med Yakuzan och lär sig "drifta", sladda med bilen. Filmen är obetydligt mer underhållande än det var att titta på killarna i högstadiet som börnade grus med sina mopeder."

Min enda invändning mot Strages recension rör den fjärde och sista meningen.

Givet att jag var en av de högstadiekillar som gillade att börna grus, så ifrågasätter jag att filmen i fråga skulle vara mer - om än obetydligt i Strages tycke - underhållande än att förflytta grus med en mopeds bakdäck. Det senare är ju som alla vet oerhört roligt och definitivt mycket roligare än en film om unga idioter som handbromssladdar i japanska parkeringshus. Om Strage haft samma mopedupplevelser som jag och tusentals andra tonåringar så hade hans recension sett annorlunda ut vill jag påstå. Då hade även han tyckt att det var roligt att titta på när andra börnade - om än inte alls lika roligt som att börna själv.

Grus var som sagt ett roligt underlag, men jag föredrog ändå att börna på blött gräs. Det var både lättare och roligare. Det blev mitt trademark (i hemlighet). Tänk om mina föräldrar fått veta då att det var jag som under några intensiva dagar förstörde nästan varenda offentlig gräsplätt i och runt omkring mitt barndoms bostadsområde. Jag blev lite skärrad när några av grannarna stod och beklagade sig över "den där förbannade mopedisten". Otroligt nog var det ingen som såg mig.

Men en kväll blev jag iakttagen av några hundrastande pensionärer som i vredesmod kastade sten på mig (tur att jag hade hjälm!) när jag i djup koncentration petat i tvåans växel på min orangea Zündapp KS50 och med båda fötterna på marken lät detta "monster" glida iväg i vackra och kontrollerade sladdar över den regnstänkta slänten nedanför kommunens stora idrottsanläggning. Det var vackert, så oerhört vackert. Men efteråt såg det förstås för djävligt ut och stenkastarincidenten blev en avgörande tankeställare för mig. Det blev inga fler gräsövningar. Snyft...