Oxymoroner och antiteser i abortdebatten
Som vanligt är jag lite sent ute i mina blogginlägg…
För inte så länge sedan angrep katolske biskopen Anders Arborelius och pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin på DN-debatt Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund för dennes (ej publicerade) lagförslag att tillåta kvinnor från andra länder att genomföra abort i Sverige.
Arborelius och Hedin känner uppenbarligen, och milt uttryckt, starkt för sin sak. Det handlar ju trots allt om liv eller död. Oavsett vad man tycker om aborter så är ju ett befruktat ägg ett potentiellt eller spirande liv beroende på personlig uppfattning. I vilket fall som så släcker man det potentiella eller existerande livet.
Jag inser att det för troende och i det här fallet kristna abortmotståndare måste kännas extra märkligt att det är en troende kristen, i det här fallet en socialminister, som presenterar förslaget. Jag kan också begripa deras ilska över att bli förlöjligade eller kategoriserade som extrema närhelst de värnar det ofödda livet i abortdebatter. Jag tycker liksom dem att ett ofött barns avsaknad av rättigheter är obegriplig. Och ja, jag kan väl (kanske) rent kausalt och strikt teoretiskt se det samband mellan abort som företeelse och rashygienens grundvalar som författarna betonar på ett ställe i artikeln. Och vore jag i deras skor skulle jag nog också känna förtvivlan inför lagförslaget. Men samtidigt, jisses vad dessa herrar tar i!
Det pinsamma upplägget att försöka hota inte bara Hägglund och Kristdemokraterna utan hela alliansens framtida regeringsinnehav ger bilden av två religiösa ledare som tappat både haka och fattning ställda inför lagförslaget. Likt Pilatus (förlåt, jag kunde inte låta bli) tvår de sina händer och beklagar djupt att alliansen ”tvingat” dem att ta till hot. Först trodde jag det var illa vald ord i affekt och tidsbrist, men de skriver uttryckligen att:
”Låt oss till en början förtydliga att vi funderat länge och väl innan vi beslutade oss för att skriva denna artikel.”
I ljuset av detta blir valet av två specifika ord i artikeln väldigt, väldigt... anmärkningsvärt. ”Abortturism” och ”Abortparadis”. Hallå?! Jag tyckte det var illa nog med Göran Perssons huvudlösa tjafs som social turism, men det känns ju ganska tandlöst ställt mot dessa groteska bokstavskombinationer.
För att tala med Göran Hägglund så tror också jag ”att det finns få kvinnor som står inför en abort eller just har genomgått en som känner igen de orden från sin verklighet”.
Om abortturism är en oxymoron så måste abortparadis definitivt vara en antites – apropå absolut ingenting.
För inte så länge sedan angrep katolske biskopen Anders Arborelius och pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin på DN-debatt Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund för dennes (ej publicerade) lagförslag att tillåta kvinnor från andra länder att genomföra abort i Sverige.
Arborelius och Hedin känner uppenbarligen, och milt uttryckt, starkt för sin sak. Det handlar ju trots allt om liv eller död. Oavsett vad man tycker om aborter så är ju ett befruktat ägg ett potentiellt eller spirande liv beroende på personlig uppfattning. I vilket fall som så släcker man det potentiella eller existerande livet.
Jag inser att det för troende och i det här fallet kristna abortmotståndare måste kännas extra märkligt att det är en troende kristen, i det här fallet en socialminister, som presenterar förslaget. Jag kan också begripa deras ilska över att bli förlöjligade eller kategoriserade som extrema närhelst de värnar det ofödda livet i abortdebatter. Jag tycker liksom dem att ett ofött barns avsaknad av rättigheter är obegriplig. Och ja, jag kan väl (kanske) rent kausalt och strikt teoretiskt se det samband mellan abort som företeelse och rashygienens grundvalar som författarna betonar på ett ställe i artikeln. Och vore jag i deras skor skulle jag nog också känna förtvivlan inför lagförslaget. Men samtidigt, jisses vad dessa herrar tar i!
Det pinsamma upplägget att försöka hota inte bara Hägglund och Kristdemokraterna utan hela alliansens framtida regeringsinnehav ger bilden av två religiösa ledare som tappat både haka och fattning ställda inför lagförslaget. Likt Pilatus (förlåt, jag kunde inte låta bli) tvår de sina händer och beklagar djupt att alliansen ”tvingat” dem att ta till hot. Först trodde jag det var illa vald ord i affekt och tidsbrist, men de skriver uttryckligen att:
”Låt oss till en början förtydliga att vi funderat länge och väl innan vi beslutade oss för att skriva denna artikel.”
I ljuset av detta blir valet av två specifika ord i artikeln väldigt, väldigt... anmärkningsvärt. ”Abortturism” och ”Abortparadis”. Hallå?! Jag tyckte det var illa nog med Göran Perssons huvudlösa tjafs som social turism, men det känns ju ganska tandlöst ställt mot dessa groteska bokstavskombinationer.
För att tala med Göran Hägglund så tror också jag ”att det finns få kvinnor som står inför en abort eller just har genomgått en som känner igen de orden från sin verklighet”.
Om abortturism är en oxymoron så måste abortparadis definitivt vara en antites – apropå absolut ingenting.
posted by Till yttermera visso at 8:47 em
4 Comments:
Till yttermera: Själv tycker jag nog att din "attack" på dessa två ord är mer oberiplig än att de två kristna ledarna använde orden. Självklart känner inte en enskild person igen sig i något som beskriver ett fenomen. Det är det som är skillnaden mellan enskilda fall och fenomen i sig, det ligger ju liksom i sakens natur. Till Hägglund skulle jag till exempel villa säga: Det är få vårdbiträden som känner igen sig när regeringen talar om skattesänkningar som skulle komma alla till del. När höjd a-kasseavgift, höjd trafikförsäkring och höjd bensinskatt är betald så blev det ingenb skattesänkning för landets vårdbiträden, personliga assistenter mm. Så Hägglund borde ligga låg med den typen av billig retorik...
Hej anonymous
Poängen med Hägglunds kommentar, åtminstone som jag tolkade den, är att sannolikt få kvinnor som genomgått abort förknippar deras upplevelser med orden "turism" än mindre "paradis". Det är kanske så att de två kyrkoledarna inte heller likställer upplevelsen av abort med vare sig turism och paradis. Och detta alldeles oavsett om man som enskild person kan känna igen sig i något som beskriver ett fenomen. Jag är inte alls lika säker som du på att "det ligger ju liksom i sakens natur" att en enskild inte kan känna igen sig i ett fenomen. Jag har inte genomgått en abort, men jag tror att det är en så pass obehaglig upplevelse att jag aldrig skulle komma att tänka på orden turism och paradis för att beskriva konsekvenserna av fenomenet abort om den eventuella lagstiftningen (som ger utländska kvinnor möjligheten att genomgå en abort under ordnade former). De två kyrkoledarna påstår ju faktiskt att Hägglunds lagförslag kommer att leda till att Sverige blir ett paradis för dem som vill genomgå abort och att en slags abortturism kan uppstå. Hur ska man annars tolka ordvalet? Kanske är det, som jag skrev i mitt inlägg, snarast att se som ett uttryck av omdömeslöshet på grund av upprördhet inför lagförslaget. Men ju mer jag tänker på det desto sjukare låter deras ordval.
Det där med vårdbiträden och skattesänkningar hade väl ändå inte med saken att göra.
Kanske hade det varit bätte att säga aborthelvete, iofs. Men då hade det blivit än mer livat på debattsidorna, var så säker. Själv ser jag bara ironi i ordvalen turism och paradis, det kanske inte du gör. Du verkar heller inte vara mottaglig för jämförelser.
Ja, du kan mycket väl ha rätt i att det skulle vara än mer liv på debattsidorna med en hänvisning till helvetet. Nej, jag ser ingen som helst ironi i ordvalen turism och paradis. Jo, jag är mottaglig för jämförelser - dock inte dina än så länge.
Skicka en kommentar
<< Home