Jan Myrdal ett år äldre

Jan Myrdal har nyligen fyllt 80 år. Således ägnar Åsa Linderborg en lååång artikel till att huvudsakligen hylla Myrdal i stort som smått. Lindeborg berömmer Myrdals förmåga att använda utropstecken i sina skrifter, kallar Myrdal med illa dold förtjusning för en evig brådmogen ungkommunist, konstaterar att Myrdal aldrig brytt sig om vad man "ska" tycka - att han hellre är politiskt konkret än politiskt korrekt, påpekar att en nyutgiven antologi med Myrdals texter "i viss mån bedrägligt" inte innehåller något av Myrdals homofobi och icke-feministiska tendenser. Myrdals världsfrånvända iakttagelser och åsikter om förtryckarregimer och antisemiter och annat löst folk söker Lindeborg problematisera:


"Långt mer konsekvent än dem som kallar sig liberaler har Myrdal genom åren försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc, ofta i bitter polemik med liberalerna. Jan Myrdal är nämligen något så ovanligt som yttrandefrihetsfundamentalist. Förintelseförnekare som Robert Faurisson ska bemötas i öppen debatt menar han i sann upplysningsanda, hur ska vi annars kunna argumentera för att det han säger inte är sant? Denna hållning har lett till absurda beskyllningar om antisemitism, men den som vill kan ”gå till läggen”, som Myrdal själv brukar säga. I sagda antologi återfinns bland annat en rasande uppgörelse med Lars Hillersbergs ”antisemitism”, liksom en upprörd artikel om den grasserande judeförföljelsen i Brezjnevs Sovjet."


Jamen så bra då! Man kan förstås ha olika uppfattning om huruvida rasister av olika slag ska mötas i öppen debatt eller ej. Alldeles oavsett så är väl problemet med Myrdal främst att hans presumtiva vilja till öppen debatt snarast medfört att han skänkt ett skimmer av legitimitet till diverse rasister och förtryckarregimer.

Lindeborg poängterar, till hennes fördel, förvisso Myrdals grövre stolligheter. "Hans sympatiska och viktiga solidaritet med förtryckta folk slår ibland över i lojalitet med diktatoriska regimer. Som ett exempel: med rätta upprörd över USA:s massmord i Kambodja förmedlar han en orimligt välvillig bild av Pol Pots blodiga styre." (hyfsad underdrift) Men för Lindeborg är til syvende og sidst det viktiga "emellertid inte om Jan Myrdal har haft rätt eller fel i vissa sakfrågor, utan vilka frågor han har skapat intresse kring. Han har synliggjort världen bortom imperialisternas fraser och floskler – Indokina, Afghanistan, Indien, Mexiko, Irak. Det är en värdefull prestation även om man inte behöver hålla med honom i argumentationens alla delmoment." Ja, jisses...

Ali Esbati kallar Lindeborgs hyllningsalster för "en alldeles förbluffande god text". Det är väl i mitt tycke ett omdöme med tre bokstäver för mycket med början på g.

Jan Myrdal. Denne kommunistiske Don Quijote fäktar än på den sena ålderns höst febrilt mot kapitalismens och imperialismens väderkvarnar, de illusioner som han i sin ungdoms dagar definierade som verkliga, eviga monster och jättar. Dessa ska han bekämpa till sitt sista andetag. Vare sig de är verkliga eller inte. Vi andra blinda människor kan endast beskåda tragiken och varsamt då och då påminna den grånade kämpen att de ondskefulla jättarna och de fagra prinsessorna i trångmål tillhör en sedan länge svunnen tid.

Det positiva i kråksången är att man utan besvär kan se Lindeborgs, Esbatis och andra framträdande vänsterrösters försvar och hyllningar av denne gamle brådmogne ungkommunist som ett tydligt tecken på vänsterns brist på nya intellektuella.