En mördare släpps fri

Åmselemorden för cirka 20 år sedan var, som flera dagstidningar beskriver det, en realitysåpa innan fenomenet ens uppfunnits. Mördaren, Juha Valjakkala, blev superkänd på nolltid. Liksom i många tidigare fall fick den farlige mannen en svärm av beundrare av det täckta könet. Det enda han behövde göra var att kallblodigt mörda tre vanliga människor i Åmsele, Västerbotten. En pappa. En mamma. En son. Pappan och sonen fick under hot knäböja framför mördaren och be om nåd innan de blev avrättade med hagelskott i huvudet. Mamman blir i ett senare skede ihjälslagen med hagelgeväret och dessutom knivskuren och stucken flera gånger av mördaren.

Jag tror inte på dödstraff. Jag tror på en andra chans. Jag vill tro på en kriminalvård värd namnet. Jag tror på att förlåta utan att för den skull glömma. Jag tror på att gott uppförande ska löna sig för fängelsekunder. Jag tror att det är väldigt svårt att döma i vissa brottsmål. Jag tror att det finns en varierande stor risk för att oskyldigt dömda inte får upprättelse. Jag tror på principen om att hellre fria än fälla om bevisen inte är tillräckliga. Men jag tror också på det okränkbara människovärdet, vikten av att normala människor litar på rättssystemet, att vissa brott är så pass grova att de knappast kan hanteras som vilka andra brott som helst.

Mördaren har suttit i fängelse i cirka tjugo år. Det är en lång tid. Ställt i relation till det brott han begått är det knappast att se som i överkant. Snart är mördaren fri. Rättvisa? Jag undrar hur jag skulle känna om jag var släkt till den pappa, mamma och son som avrättades den där dagen på kyrkogården i Åmsele?