Farsen i Darfur fortsätter

Upsala Nya Tidning citerar TT häromveckan:

"Vi vägrar ta emot (ingenjörsstyrkan) från Norge och Sverige. Vi accepterar inte detta. Vi är övertygade om att de personer som de insisterar på att skicka till oss från Sverige och Norge är underrättelseagenter, nämligen från Mossad och CIA."

Utöver att israeliska regeringsföreträdare torde höja både ett och två ögonbryn över den fabulerade kopplingen till Sverige och Norge, vilka allmänt inte kännetecknas som världens mest Israelvänliga länder, så är den sudanesiske presidentens uttalande ännu ett en scen i den långa farsen om världssamfundets oförmåga att hantera den sudanesiska regimen i Khartoum.

Föga förvånande accepterar president al-Bashir bara ingenjörstrupper från Kina och Pakistan. Det är förstås logiskt eftersom det är två länder med vilka Khartoum har utmärkta relationer.

Man kan också se uttalandet som ett intressant inlägg om åtminstone två fenomen. Dels ger det en ny intressant tolkning av den skandinaviska vänsterrörelsernas självbild som en neutralitetens högborg, en antiimperialistisk fyr i det kapitalistiska mörkret. Dels kan man förvånas över de röster som ser Darfurproblematiken som ett uttryck för USA:s törst efter olja och baser. USA invaderade Irak på grund av oljan och på grund av oljan i Sudan bryr de sig inte om Darfur... näe, vänta lite... ehh... hmm... fan också! Hur brännmärker man USA för att de inte invaderat Sudan? Hmm... JA! Kina!!! Kina hann före USA. USA blir avundsjukt. USA behöver mer olja (inte Kina?). USA kallar den komplicerade klanfejden för folkmord. Då brännmärker de Sudans regering och därmed Kina som har fingrarna i nästan varenda sudanesisk oljepöl. Det vi ser är... ett nytt - kallt - krig... om oljan. Mmm... Det är nästan som på den gamla goda tiden då det stod mellan gott och ont, mellan kommunism och kapitalism.