Melodifestivalen igen - Tommy Nilsson fick min röst

Igår gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag ringde och röstade på ett bidrag i en musiktävling. Det kändes som om jag beträdde ny mark. Jag blev en del av en återuppstånden rörelse: schlagerrörelsen. Ej längre en sub-kultur, snarare en landsomspännande happening. Självklart har jag sett på melodifestivalen förr, men aldrig så engagerat som i år.

Efter den magiska inledningen av Tomas Andersson Wij blev det i och för sig mest som vanligt (enligt mina fördomar i alla fall). Kitschigt, smörigt, banala texter och flåshurtiga samtal under omröstningen. Skillnaden mot förr är väl förstås att det är större, vräkigare, proffsigare, bättre låtar (faktiskt!), mer fart och fläkt. Personer i min närkrets har fått mig att förstå att detta är "da bomb" i underhållningsbranschen just nu. Startfältet var bättre än kanske någonsin. Därför blev jag mycket förvånad när en av de låtar jag trodde skulle gå långt, Tommy Nilssons smöriga powerballad "Jag tror på människan", kom sist med noll poäng. Det var i rättvisans namn ingen musikalisk milstolpe, men definitivt inte sämst. Av solidaritet och ömkan ringde jag och röstade på Nilsson. Två gånger.