KU:s Tsunamibetänkande kostade oppositionen ett misstroendevotum

Björn Elmbrant säger i senaste upplagan av P1:s Studio Ett att ”KU:s granskning imponerar inte”. Vi talar självfallet om Konstitutionsutskottets "historiska" betänkande som kritiserar sex statsråd.KU:s betänkande är måhända historiskt på så vis att samtliga partier står bakom kritiken mot regeringen. Men det mest intressanta är förstås att regeringen genom att, så att säga, "svälja kritiken" i KU, indirekt slipper ett misstroendevotum i riksdagen. Det senare bör ses som något mycket värre än att kritiseras av ett utskott.Jag är personligen benägen att hålla med Elmbrant om att:

"[I]nget fagert tal om en ”historisk” överenskommelse kan dölja den utbredda känslan många har av att riksdagen, när den ska utöva sin kontroll av regeringen, alltid kommer sist och ofta slår in öppna dörrar."

Jag tror också att han har en poäng i att:

"[S]kulle det ha gjorts en omröstning borde det ha skett i höstas och det sprack bland annat på att de borgerliga inte var sams om tagen. Att inte bli sams, det är det historiska spöket för allianspartierna, som de på alla sätt försökt mota bort."

Den potentiella kostnaden för att vänta med ett eventuellt misstroendevotum ökade självfallet ju längre tiden led. Och man behöver inte vara någon Einstein för att begripa att spelplanen förändrades i grunden genom f.d. utrikesminister Laila Freivalds avgång. Därmed kunde miljöpartiet spotta ut den krok som Alliansen tryckt in i deras mungipa, och då passade Gammelgäddan på att simma iväg. Att kritiseras av Konstitutionsutskottet hanterar givetvis Sveriges mest slipade politiske taktiker utan större besvär.

Hade oppositionen avlossat den stora kanonen i höstas eller vintras hade man tydligare visat sig villiga att ta sitt ansvar och ställa regeringen till svars. Det ville Centerpartiet. Men de ville som bekant rikta det mot Freivalds vilket förstås var meningslöst. Eller annorlunda uttryckt: Göran Persson kunde inte ha blivit gladare. Borgerligheten skulle ha hjälpt honom att bli av med en illa omtyckt minister i ett mycket prekärt läge för regeringen. En slags quick fix serverad av de politiska motståndarna. Andra borgerliga röster ville inte väcka misstroendevotum mot Persson om man inte med säkerhet kunde vinna voteringen om detsamma. Men graden av allvar i ett misstroendevotum är påfallande stort oavsett om det går igenom eller ej.

Til syvende og sidst kunde man förstås ha gjort det hela på flera olika sätt. Oavsett tillvägagångssätt så hade Alliansen öppet mål. Och mål gjorde man. Om det var så värst spektakulärt är väl, som Elmbrant påpekar, inte alls säkert. Och jag är inte heller säker på att så värst många orkade sitta kvar på läktaren och vänta alla dessa månader på att se straffsparken.