Peak Oil Now Or Later?
Damn. I better learn how to make fire without matches and how to hunt for food with a bow and arrows.
En positiv tvivlares betraktelser och tankar.
TV-ikonen Stina Dabrowski har intervjuat drösvis med människor på TV. Nästan alla har varit välkända eller ökända. Många av intervjuerna har varit bra, riktigt bra till och med. Inte alla har velat avsluta intervjun med det småcharmiga jämfotahoppet. Carl Bildt vägrade. Margaret Thatcher likaså. Tror inte att Kadaffi gjorde det heller.
Stinas sämsta intervjuinsats någonsin drabbade som bekant moderatledaren Bo Lundgren i sluttampen av valrörelsen 2002. Personligen håller jag denna intervju som något av det mest bedrövliga skit jag någonsin sett på TV. Visst, Bo Lundgren gjorde inte sitt livs bästa framträdande. Hans och partiets insats överlag var usel. Moderaterna sjönk som en sten i mätningarna. Stina sänkte partiet och Lundgren lite till. Jag blev både ledsen och förbannad. Ledsen för att jag gillar Stina, förbannad för hennes obegripligt dåliga insats.
Nu har Stina skrivit en bok om sina intervjuer. I ett utdrag som publicerats på Expressens hemsida förklarar Stina att intervjun med Bo Lundgren var en dålig intervju, men inte mycket mer:
"Jag fick mycket kritik efter intervjun med Bo Lundgren, för att jag blivit irriterad så att det syntes. Nu beställer jag en kopia av intervjun för att titta hur det ser ut. Jag ser inga förväntade skandalutbrott, men det är ingen bra intervju. Det syns att jag är frustrerad."
Hennes frustration berodde enligt henne själv på kollegan Erik ”Figge” Fichtelius. Han var dum mot henne och tog för stort utrymme. Lagom till intervjun med Lundgren är Stina och Figge rejält purkna:
"I intervjun med Bo Lundgren blir tonen snabbt lite taggig, både jag och Erik Fichtelius försöker gå in och bryta när vi tycker att Lundgren börjar hålla tal istället för att svara på frågor. Bo Lundgren talar mycket om att de lågavlönade ska få det bättre, vilket föranleder mig att fråga:
Stina: När du talar så låter det som om ni är ett parti som framför allt vill göra det bättre för lågt avlönade människor?
BL: Ja, det har du alldeles rätt i.
Stina: Moderaterna, det nya låglönepartiet?
BL: Nej, inte låglöneparti, vi ska inte ha låga löner i Sverige, vi ska ha bra löner.
Stina: Nej, men för de lågavlönade menar jag.
BL: Ja, vi är ett parti för människor som har låga och normala inkomster och som betalar för mycket i skatt idag.
Stina: Margaret Thatcher lyckades ju höja standarden för dem som hade det sämst, men de rika blev också väldigt mycket rikare. Hur ser du på det?
BL: Jag tycker att man ska ha en balanserad utveckling. Alltså det finns de som säger...
Stina: Men hur ser du på just det?
BL: Vad som hände i Storbritannien?
Stina: Man kan ju tycka att det är okej. Om man lyckas göra det bättre för dem som har det allra sämst, är det okej att de som har mycket får mycket mer då?
BL: Alltså i Sverige diskuterar vi väldigt ofta bara fördelning av det som finns. Vi diskuterar väldigt sällan, vilket vi pratade om faktiskt i början av programmet, hur man skapar nya resurser så att det blir ännu bättre. Hade Sverige varit en delstat i USA idag så skulle Sverige ha varit den fattigaste av de 51 delstaterna.
Stina: Men om, men om...
BL: Men Stina, detta är ju ändå väsentligt därför att...
Stina: Jo, men det är väsentligt att få svar på frågor som man ställer också.
BL: Jo, men självklart.
Stina: Men vad är då ditt svar?
BL: Mitt svar är alltså att vi lägger ju skatteförslag som innebär att när inkomstskatten förändras så finns fördelningsprofilen kvar, det vill säga att det finns ingen skillnad där. Men det är ju det väsentliga."
Stina själv ser inte att hennes insats är under all kritik. Man kan utan problem se mönster av politiskt ställningstagande i hennes hånfulla ton mot Lundgren. Därmed inte sagt att så var fallet. Enligt Stina själv låg problematiken istället hos Lundgren:
”Intervjun illustrerar problemet med den politiska journalistiken: hur undviker man politikernas malande och journalisternas tjat? Hur gör man den politiska intervjun begriplig och intressant?"
Ett självfallet svar är förstås: GÖR INTE SOM DU GJORDE I INTERVJUN MED BO LUNDGREN!!!
Stina har dock ett rätt i utdraget av boken: hennes kritik mot kollegan Fichtelius i ett specifikt fall. Några månader efter valet 2002 framkom, som bekant, att Figge och statsminister Persson under flera månader träffats i hemlighet för att göra inspelningar till en dokumentär om statsministern. Mötena blev allt mer förtroliga. Luncherna ledde till slut till att statsministern inbjöd journalisten till en fest. Journalisten tackade otroligt nog ja!!!
Stina menar att ”risken är stor att det utvecklas en relation som är lite för nära under dokumentärfilmandet”(!?) Nähä?!