Blogen Syskonskap har ett viktigt
inlägg om folkmordet i Darfur. Syskonskap uppskattar Jan Egelands frispråkighet om den katastrofala situationen i Darfur och jämför Egelands agerande med nuvarande FN-chefens Kofi Annan "nonchalanta inställning" i samband med folkmordet i Rwanda. Jag håller helt med Syskonskap. Klarspråk är extremt viktigt i samband med folkmord.
Vid sidan av Nelson Mandela är Kofi Annan vår samtids kanske mest helgonlike person - åtminstone fram till oil-for-foodskandalen i Irak. Kofi Annan har gjort mycket gott för världen och mänskligheten, men hans misstag förblir jämförelsevis höljda i dunkel. Kenneth L. Cain skrev år 2004 i sin
artikel "The Real Reason Kofi Annan Must Go":
"A debate currently rages about whether Kofi Annan enjoys the moral authority to lead the United Nations because the Oil for Food scandal happened under his command. That debate is 10 years too late and addresses the wrong subject. The salient indictment of Mr. Annan's leadership is lethal cowardice, not corruption; the evidence is genocide, not oil."Annan var självfallet inte ensam skyldig till det katastrofala utfallet i Rwanda, men det ligger ändå något alldeles häpnasväckande i det faktum att den då ansvarige personen för FN:s fredsbevarande styrkor (Kofi Annan) trots folkmordet i Rwanda i allmänhet och sitt agerande i samband med detsamma i synnerhet likt förbannat lyckades bli vald till högste chef för världens viktigaste organisation!
Att kalla Kofi Annans agerande vid tiden för folkmordet i Rwanda för "nonchalant" kan faktiskt påstås vara en ytterst förskönande skildring. För att åter tala med Kenneth L. Cain:
"It did not have to happen. Gen. Romeo Dallaire, the U.N.'s force commander in Rwanda, sent Mr. Annan a series of desperate faxes including one warning that Hutu militias "could kill up to 1,000" Tutsis "in 20 minutes" and others pleading for authority to protect vulnerable civilians. But at the crucial moment, Mr. Annan ordered his general to stand down and to vigorously protect, not genocide victims, assembled in their numbers waiting to die, but the U.N.'s image of "impartiality."
The outline of this story is well known, but its most important detail is not: Tutsis often gathered in compounds (large church complexes, schools and even stadiums) where they had assumed they would be safe based on implicit, and sometimes explicit, promises of protection by Blue Helmeted peacekeepers. The U.N.'s withdrawal was, therefore, not a passive failure to protect but an active, and lethal, perfidy."Så tror jag att man bör se det hela. Och därför tror jag också att det vänder sig i magen på tutsier som faktiskt överlevde när Kofi Annan tio år efter folkmordet avslutar ett
anförande, i syft att presentera en handlingsplan för att stoppa folkmord, med orden:
"But let us not wait until the worst has happened, or is already happening.
Let us not wait until the only alternatives to military action are futile hand-wringing or callous indifference.
Let us, Mr. Chairman, be serious about preventing genocide.
Only so can we honour the victims whom we remember today. Only so can we save those who might be victims tomorrow."Annans ord blir ju än mer iögonfallande när man åser det som händer i Darfur i dag. I det citerade talet ovan anknyter Annan förvisso till misslyckandet i Rwanda. Men i mitt tycke gör han det snarare ur en kollektiv syn på skulden än det individuella perspektivet:
"We must never forget our collective failure to protect at least 800,000 defenceless men, women and children who perished in Rwanda 10 years ago.""[W]e must all acknowledge our responsibility for not having done more to prevent or stop the genocide.""Neither the United Nations Secretariat, nor the Security Council, nor MemberStates in general, nor the international media, paid enough attention to the gathering signs of disaster. Still less did we take timely action.
When we recall such events and ask “why did no one intervene?” we should address the question not only to the United Nations, or even to its Member States. No one can claim ignorance. All who were playing any part in world affairs at that time should ask, “what more could I have done? How would I react next time –- and what am I doing now to make it less likely there will be a next time?”"Annan har självklart en poäng i att det finns en kollektiv skuld. FN är alltid summan av dess medlemsstater. Världens starkaste stat, USA, gjorde inte mycket heller. Den prisade presidenten Bill Clintons agerande var lika svagt som Annans. Och det finns åtskilliga andra demokratier som lämnar i övrigt att önska i det här sammanhanget. Eller som Per Ahlmark uttryckte det i en
ledare i Dagens Nyheter i mars 2005:
"De internationella ledarnas nonchalans inför slakten av svarta afrikaner liknar krigsförbrytelser. Kofi Annan och Bill Clinton visste vad som pågick i Rwanda våren 1994. De gjorde ingenting. [...] Clinton var överbefälhavare för världens starkaste demokrati. Hans flygvapen kunde lätt ha stört och tystat den hutu-radio, som i hysteriska tonfall beordrade dödandet av tutsier och moderata hutus. Presidenten kunde också ha mobiliserat ett par tusen soldater, som hade skrämt milisen och räddat hundratusentals oskyldiga och obeväpnade civila. [...] Min avsky för Kofi Annan utgår från hans värderelativism, svaghet, opportunism och bristande empati under fasorna i Rwanda. Mångas förakt för Bill Clinton berodde på hans slappa kallsinne och översluga taktik under samma tid. Inte en enda gång under folkmordet beordrade presidenten sina rådgivare att mötas i Vita huset för att diskutera hur dödandet kunde begränsas."Kollektiv skuld i all ära; den stora poängen i sammanhanget är ju återigen att det var Kofi Annan som i egenskap av chef för FN-styrkorna i Rwanda inte vidarebefordrade Dalliare's upprepade och alltmer desperata meddelanden om det förestående folkmordet. Det var Kofi Annan som beordrade Dallaire att göra ingenting... att dra sig undan... att försvara FN:s impartiality. Annan var inte ensam om att veta vad som pågick i Rwanda, men som ansvarig chef för FN-styrkorna måste det rimligen finnas ett särskilt ansvar att meddela världen om förestående folkmord och andra övergrepp.
Så varför är Kofi Annan fortfarande en så oerhört respekterad person på delar av den internationella scenen? Kenneth L. Cains avslutar sin artikel med ett tänkbart förslag bland flera:
"Liberal multilateralists on the left, like me, are often skittish about offering too pungent a critique of Mr. Annan, because it offers aid and comfort to the "enemy" on the conservative unilateralist right. But if anyone's values have been betrayed at the U.N. over the past decade it is those of us who believe most deeply in the organization's ideals. Just ask the men and women of Rwanda and Srebrenica."Kofi Annans period som generalsekreterare för FN lider nu mot sitt obönhörliga slut. Han säger sig nu vilja ägna sina sista veckor i tjänst åt att försöka stoppa blodbadet i Darfur. Enligt
Dagens Nyheter anklagade Annan i ett anförande nyligen FN-stater för passivitet i Darfur. Och det stämmer förvisso. Omvärldens ovilja att ingripa är tragisk. Flera stater är villiga att bidra till en FN-styrka så här i trettonde timmen - men bara om regimen i Khartoum går med på det. Och här återfinns som vanligt pudelns kärna när det gäller folkmord. Omvärlden förväntar sig att förövaren och dess ombud ska ta sitt ansvar. Men att lägga skulden för det som händer i Darfur på den sudanesiska regimen och Kinas destruktiva roll är måhända korrekt men föga konstruktivt. Jag delar helt Annans åsikt att "[v]i måste utveckla vårt ansvar att skydda människor till en kraftfull internationell norm som man inte bara pratar om utan också följer." (se DN-artikeln ovan) Problemet är ju bara att i förlängningen är skyldigheten att skydda inte fullt genomförbar så länge tolkningen av krocken mellan statsuveränitet och mänskliga rättigheter i allt väsentligt tillåts falla till de suveräna statsförbrytarnas fördel även fortsättningsvis.
Och därmed är cirkeln på sätt och vis sluten. FN- och Kofi Annanvurmarna vill aldrig se denna principkrock och idiotförklarar alla i den s.k. bombhögern som förespråkar humanitära interventioner i brott mot statssuveräniteten i extrema fall för att försöka stoppa fullständigt extrema övergrepp såsom Rwanda och Darfur. Istället generaliserar man från enstaka misslyckade interventioner med tveksamma/otydliga motiv (t.ex. Irak) och drar slutsatsen att humanitära interventioner i händerna på "the "enemy" on the conservative unilateralist right" (för att åter tala med Kenneth L. Cain) är ett sluttande plan som i förlängningen riskerar att helt urholka det internationella systemet som ända sedan andra världskrigets slut byggt på FN:s och folkrättens centrala roll för spelreglerna i relationerna mellan folk och stater. Ett fullständigt globalt våldskaos ses som det ofrånkomliga slutet. Och visst finns det en uppenbar risk med en slapp syn på humanitära interventioner. Det gäller å andra sidan both ways.
Syskonskap avslutar sitt inlägg med en frågeställning:
"Många liv, runt 200 000, har redan gått till spillo i Darfur och dessa kommer aldrig åter. Men fortfarande finns det många liv att rädda genom ett resolut agerande från omvärlden. Frågan världens stater bör ställa sig är om respekten för en folkrätt som förbjuder ett internationellt ingripande så länge Kina har vetorätt i säkerhetsrådet, är viktigare än att stoppa övergreppen i Darfur."Svaret på den frågan är i mitt tycke, än så länge, ett mer eller mindre obetingat och uppenbart ja! Det är därför inte svårt att se folkmorden i Rwanda och Darfur som den alternativa kostnaden för ett FN-system där diktaturer har samma tyngd som demokratier och där omtanken om systemet går före aktiva ingripanden mot det värsta brott en människa kan begå mot en annan människa.
Kofi Annans dagar som FN-chef är snart slut. Ömsom vin, ömsom vatten. Och då har jag inte nämnt Srebrenica (läs mer om det i Kenneth L. Cain's artikel).
