Diplomatins tid är över i Darfur?
Fler och fler börjar inse att folkmordet i Darfur är ett folkmord. Eller åtminstone att det börjar bli ett folkmord. Om omvärlden väntar ännu lite längre så kommer alla tvivel att skingras. Då kommer det vara glasklart att det är ett folkmord. Än så länge har ju faktiskt bara några ynka hundra tusen människor dödats.
Enligt Sveriges Radios hemsida så anser ansedda International Crisis Group (ICG) att diplomatins tid är över i Darfur-frågan. Det har den visserligen varit länge, men ändå. Enligt ICG kan bara hårda och riktade sanktioner tvinga regimen i Khartoum att släppa in den stora FN-styrka som bl.a. Sverige sagt ja till att delta i (den socialdemokratiska regeringen fattade det officiella beslutet som dock hänger på att Khartoum säger ja, vilket de absolut inte tänker göra).
I presentationen av sin rapport skriver ICG att:
“There is a third way between the current approach of gentle persuasion and a full-scale, non-consensual military intervention”. “We need a series of economic, legal and more limited military measures that impose a cost on regime officials responsible for continuing the destruction and blocking the UN force”.
ICG vill med andra ord se reseförbud och frysta regeringschefstillgångar och sanktioner riktade mot den sudanesiska oljeindutrin samt flygförbudszoner för att förmå Khartoum att släppa in FN:s fredsstyrka. Oljesanktioner kommer Kina givetvis att vägra eftersom Kina är i färd med att köpa upp stora delar av Sudans oljetillgångar. Flygförbudszoner borde vara lättare att acceptera internationellt, men är det förstås inte. Reseförbud och frysta stålar riktade mot regeringen brukar väl funka sisådär. I allt väsentligt tycker jag att ICG:s rapport visserligen är en repetition av en rapport de presenterade för ett par år sedan. Gott så. Folkmordet i Darfur behöver all uppmärksamhet det kan få.
Därför är det positivt att en afrikansk president i tisdags att ta orden folkmord och Darfur i sin mun. Nigerias president Obasanjo Khartoum uppmanade regimen i Khartoum att släppa in FN-styrkor i Darfur. Å andra sidan är han tyvärr rätt oväsentlig som enskild person för en förändring till det bättre.
ICG anser också att.
"The U.S., UN, AU and European Union, should act together to the greatest extent possible but as necessary in smaller constellations and even unilaterally."
Att USA, FN, AU och EU skulle kunna agera tillsammans känns ju inte helt troligt (milt uttryckt). Och det finns knappast någon annan utväg än att ett eller flera länder agerar enligt slutklämmen på meningen: "even unilaterally". Och därmed är vi tillbaka i det andra ordet i meningen: "U.S.". Men givet kampen mot terrorism, den fiaskobetonade tragedin i Somalia på 1990-talet och de samtida ansträngningarna i Irak och Afghanistan samt ställningskriget mot Iran, och numera också Nord Korea, leder knappast till ett fysiskt engagemang i Darfur. Och då har jag inte ens nämnt den totala motviljan inom FN-apparaturen inför ett dylikt scenario. Sverige och resten av EU kommer dock säkerligen att bidra till en fredsbevarande styrka när folkmordet är genomfört och vi alla med säkerhet vet att det faktiskt var ett folkmord enligt den gängse men felaktiga tolkningen av folkmordskonventionen. Aldrig mer... tills det händer nsäta gång.
Enligt Sveriges Radios hemsida så anser ansedda International Crisis Group (ICG) att diplomatins tid är över i Darfur-frågan. Det har den visserligen varit länge, men ändå. Enligt ICG kan bara hårda och riktade sanktioner tvinga regimen i Khartoum att släppa in den stora FN-styrka som bl.a. Sverige sagt ja till att delta i (den socialdemokratiska regeringen fattade det officiella beslutet som dock hänger på att Khartoum säger ja, vilket de absolut inte tänker göra).
I presentationen av sin rapport skriver ICG att:
“There is a third way between the current approach of gentle persuasion and a full-scale, non-consensual military intervention”. “We need a series of economic, legal and more limited military measures that impose a cost on regime officials responsible for continuing the destruction and blocking the UN force”.
ICG vill med andra ord se reseförbud och frysta regeringschefstillgångar och sanktioner riktade mot den sudanesiska oljeindutrin samt flygförbudszoner för att förmå Khartoum att släppa in FN:s fredsstyrka. Oljesanktioner kommer Kina givetvis att vägra eftersom Kina är i färd med att köpa upp stora delar av Sudans oljetillgångar. Flygförbudszoner borde vara lättare att acceptera internationellt, men är det förstås inte. Reseförbud och frysta stålar riktade mot regeringen brukar väl funka sisådär. I allt väsentligt tycker jag att ICG:s rapport visserligen är en repetition av en rapport de presenterade för ett par år sedan. Gott så. Folkmordet i Darfur behöver all uppmärksamhet det kan få.
Därför är det positivt att en afrikansk president i tisdags att ta orden folkmord och Darfur i sin mun. Nigerias president Obasanjo Khartoum uppmanade regimen i Khartoum att släppa in FN-styrkor i Darfur. Å andra sidan är han tyvärr rätt oväsentlig som enskild person för en förändring till det bättre.
ICG anser också att.
"The U.S., UN, AU and European Union, should act together to the greatest extent possible but as necessary in smaller constellations and even unilaterally."
Att USA, FN, AU och EU skulle kunna agera tillsammans känns ju inte helt troligt (milt uttryckt). Och det finns knappast någon annan utväg än att ett eller flera länder agerar enligt slutklämmen på meningen: "even unilaterally". Och därmed är vi tillbaka i det andra ordet i meningen: "U.S.". Men givet kampen mot terrorism, den fiaskobetonade tragedin i Somalia på 1990-talet och de samtida ansträngningarna i Irak och Afghanistan samt ställningskriget mot Iran, och numera också Nord Korea, leder knappast till ett fysiskt engagemang i Darfur. Och då har jag inte ens nämnt den totala motviljan inom FN-apparaturen inför ett dylikt scenario. Sverige och resten av EU kommer dock säkerligen att bidra till en fredsbevarande styrka när folkmordet är genomfört och vi alla med säkerhet vet att det faktiskt var ett folkmord enligt den gängse men felaktiga tolkningen av folkmordskonventionen. Aldrig mer... tills det händer nsäta gång.
posted by Till yttermera visso at 2:23 em
2 Comments:
Viktigt inlägg!
Att FN, EU, AU och USA skulle agera tillsammans är hyggligt osannolikt, visst. Men ett gemensamt agerande från EU, AU och USA är inte lika omöjligt. Och detta kanske är den kompromiss mellan ett agerande enligt FN-stadgans alla regler och ett rent unilateralt agerande, som kan lösa upp knutarna. Visst det är inte helt folkrättsligt legitimt, men givet en bred förankring kan det ändå vinna en inte oansenlig legitimitet. Tillräckligt stor åtminstone för att vara acceptabelt enligt min mening.
Med risk för att säga helt självklara saker om krångliga saker i en osammanhängande text…
Det är uppenbarligen så att sannolikheten för agerande och legitimiteten i agerandet är kommunicerande kärl vars balans är svår att finna. Enligt min mening leder total legitimitet till nästintill total osannolikhet för agerande och vice versa – åtminstone enligt, t.ex., gängse tolkning av FN-stadgan, säkerhetsrådets funktionssätt och den i sammanhanget helt centrala kollisionen mellan mänskliga rättigheter och statssuveränitet.
Det är intressant att du använder ordet ”legitimitet” och inte ”legalitet”. Att uppnå legal grund för ett agerande för att stoppa folkmord verkar ju nästintill omöjligt. Vi har förvisso och turligtvis inte så värst många fall att dra slutsatser från, men hitintills så har ju inget agerande på legal grund vad jag vet lett till att ett folkmord kunnat förhindras. Rätta mig om jag har fel.
Ett första(?) illustrerande svenskt exempel är den argumentation som den socialdemokratiska regeringen, genom utrikesminister Hjelm-Wallén om jag inte missminner mig, använde i samband med händelserna i f.d. Jugoslavien. Den sade, förenklat, att bombningarna riktade mot serbiska mål inte var legala men ändock legitima. Humanitära interventioner bygger på legitimitet och inte legalitet ända till dess att humanitära interventioner nått någon form av praxisstatus och vunnit bred acceptans. Då kan det kanske bli legalt. Men det bygger förstås i sin tur på att tillräckligt många människor och stater anser att folkrätten är dynamisk och inte statisk.
Fallet Darfur är ett annat ytterligt tydligt exempel: en legal insats är omöjlig eftersom regimen i Khartoum säger nej med hänvisning till statssuveräniteten. Detta ger således vid handen att alla ageranden för att stoppa folkmord eller motsvarande inte är en fråga om legalitet eller inte, utan att agerandet ska ha en så hög grad av legitimitet som möjligt enligt någon slags hänvisning till FN-stadgan och gråzonen (en gråzon för närvarande) humanitära interventioner. Åtminstone så länge som kollisionen mellan mänskliga rättigheter och statssuveräniteten inte får en lösning. Här ger ju principen om skyldigheten att skydda anledning till förhoppningar.
Alltså; att bygga en legitimerande grund tar i fallet folkmord vanligtvis alldeles för lång tid. Kanske kan man motverka detta med en bättre insikt om folkmordets åtta steg (se ett av mina tidigare inlägg). Tidsåtgången och svårigheterna kan förvisso handla om praktiska svårigheter och inte ”bara” huruvida man uppfattar agerandet legitimt eller ej. Ett annat avgörande problem är att den dominerande praktiska tolkningen av folkmordskonventionen leder till att agerande inte kan bli aktuellt förrän full vetskap om ett pågående folkmord kan fastställas (vilket enligt min mening är en helt bakvänd tolkning av konventionen). Med andra ord så påbörjas den långsamma legitimitetsskapande fasen inte förrän folkmordet redan påbörjats. Och eftersom alla folkmord inte sker i slow motion, såsom i Darfur, så framstår den legitimitetsbyggande fasen, enligt min mening, som oerhört illegitim ställd i relation till vad den helst ska resultera i: en insats för att leva upp till vår skyldighet att skydda. Den socialdemokratiska regeringen meddelade kort innan valet i september att Sverige, liksom flera andra länder, ville bidra med resurser till en FN-insats i Darfur förutsatt att den byggde Khartoums medgivande(!). Moment 22.
Om kombinationen EU+AU+USA skulle kunna genomföra en sådan insats/sådant agerande med någorlunda bibehållen legitimitet (byggd på deltagarnas ”bredd” snarare än tydlig folkrättslig förankring) är sålunda i mitt tycke tveksamt. ”Priset” för att exkludera FN och uppnå högre sannolikhet för agerande är förstås per automatik en lägre grad av legitimitet enligt gängse tolkning av FN-stadgan. Alla medlemsstater i EU och säkerligen i AU också, samt USA, är ju medlemmar i FN och kommer, allt annat lika, knappast att plötsligt frikoppla sig från sin inställning till vare sig FN, dess säkerhetsråd och dess spelregler för var, när och hur ett agerande kan tillåtas.
Kanske kan regimen i Khartoum tvingas acceptera en FN-insats. Men det blir ju milt uttryckt en insats i tolfte timmen. Förvisso finns det fortfarande människor att döda och sätta på flykt. Janjaweedmilisen fortsätter döda människor i skrivande stund.
Skicka en kommentar
<< Home