All Is Full Of Björk

Jag har fått ett återfall. Igen. Sitter och lyssnar om och om igen på Björks makalösa "All Is Full Of Love" från 1999. En av världens vackraste sånger som begåvats med en makalös video. Det är både förvånande och inte alls att det var Chris Cunningham som regisserade. Förvånande för att det mesta han regisserat är så in h-e läskigt (läs: främst alla Aphex Twin-videor). Inte alls förvånande för att Chris Cunningham är just Chris Cunningham. Det verkar inte finnas några gränser för hans visioner.

För info om sången, videon, regissören och annat smått och gott kan jag rekommendera att du klickar här. Vill du se videon bör du kunna göra det här.

Texten till låten är ytterligt banal men ack så vacker:

"You'll be given love. You'll be taken care of. You'll be given love. You have to trust it. Maybe not from the sources. You have poured yours. Maybe not from the directions you are staring at. Twist your head around. It's all around you. All is full of love. All around you. All is full of love. You just aint receiving. All is full of love. Your phone is off the hook. All is full of love. Your doors are all shut. All is full of love!. All is full of love, all is full of love. All is full of love, all is full of love..."

Saddam's Delusions

There is an extremely interesting article in the latest edition of Foreign Affairs summarizing a unique report from Pentagon's Joint Forces Command. This is an account of what happened within the Iraqi leadership in the run up to the Allied Forces invasion of Iraq in 2003. The report is built on official documents from the Iraqi regime and military and interrogations with senior Iraqi officials.

According to the report Saddam Hussein was totally convinced that the Allied Forces would not attack, and if the unlikely still would happen his military forces would fight them back. We all know what happen: the Allied Forces invaded Iraq and the Iraqi military forces were less than a hindrance. Thus, the report asks two principal questions: why did Saddam believe that there would be no attack and why were the Iraqi military so week? Read the article and you will see that the answers are closely connected.

Furthermore, if you have any knowledge about Operation Barbarossa you will find some striking similarities between Saddam Hussein's and Josef Stalin's behaviour and delusions. None of them wanted to accept reality and both of them refused to believe anything contradicting their own reality.

En riktigt stark kvinna

Aftonbladet pa natet skriver idag att USA:s f.d. utrikesminister Madeleine Albright klarar 180 kilo i benpress. Hur manga 68-ariga kvinnor, eller man for den delen, klarar det?

Bättre sent än aldrig...

...men i det här fallet var det alldeles för sent.

Svenska Dagbladet meddelar att medborgarrättskämpen Rosa Parks benådats(!) av delstaten Alabamas kongress för det sedermera världsberömda brott hon begick den 1 december 1955. Jag är nog inte ensam om att baxna inför det faktum att hon och många andra människor som protesterade mot de då rådande segregationslagarna och sedan dömts för detta i decennier levt sina liv stämplade som brottslingar. Det kan, som sägs i artikeln, uppfattas som helt meningslöst att benåda Rosa Parks eftersom hon inte behöver någons nåd. Å andra sidan, som också sägs i artikeln, har många av de som dömts för brott mot segregationslagarna bland annat haft svårt att få arbete.

I vilket fall som helst kommer benådningen av Rosa Parks för sent eftersom hon inte längre är i livet.

Per Ledin i Färjestad: Geni eller galning?

TV4-sportens kåsör Patrik Ekwall skriver på sin blogg att Färjestads forward Per Ledin måste vara "någonstans på gränsen mellan geni o galning". Man kan tycka att den gränsen i sådant fall måste ligga väldigt nära det senare.

Att endast fyra minuter in i matchen skrika "Den var inne! Hörru, tjocka jävla tattare! Jävla idiotjävel!" till domaren efter ett bortdömt mål är i alla fall inte genialiskt.

Inte för de flygrädda

EU-kommissionen har upprättat en lista över världens farligaste flygbolag. Du kan läsa en artikel om den här och ta del av hela listan här.

En inte helt oviktig detalj i listan är att 11 av 20 bolag som belagts med totalt verksamhetsförbud inom EU är skrivna i Demokratiska republiken Kongo.

Made In China: Kidney, Liver, Cornea?

It sounds like a bad horror flick. It sounds unbelievable. We all want it to be no more than a myth. But I fear that it is/might be true: Falun Gong practisioners have been victims of organ harvesting at concentration camps in many different locations throughout China. Actually, death camps seem to be a more proper description. According to several witnesses the only way out of the camps is through the chimneys above the furnaces.

Organ harvesting is nothing new in China. And in 2003 the word "Laogai" became well known in the West. Laogai is a number of working camps where people are enslaved and "reeducated" by work and punishment. But this is something different. The Chinese government is of course denying the allegations. In the words of The Epoch Times:

"On April 12 major wire services published accounts of a press briefing held by the Chinese State Council on April 11. Officials of the Sujiatun District of Shenyang City and officials of the Liaoning Thrombus Treatment Center of Integrated Chinese and Western Medicine denied that a large number of Falun Gong practitioners had once been detained in Sujiatun and also denied the harvesting of organs from living Falun Gong practitioners there."

Read an introduction here and click your way further into this story of horror here.

Economic Growth Driven By Women

In a very interesting article with a very misguiding title, The Economist states that:

"It used to be said that women must do twice as well as men to be thought half as good. Luckily that is not so difficult."

For ages and in many countries and cultures, parents have preferred to have sons rather than daugthers. Sons have been seen as a more secure provider than daughters. Now is the time to finally realise what women have always known: "Girls may [...] be a better investment".

The Economist's conclusion is that "[e]conomic growth is driven by women". And this is, according to The Economist, the case in developed as well as developing countries.

"What is clear is that in countries such as Japan, Germany and Italy, which are all troubled by the demographics of shrinking populations, far fewer women work than in America, let alone Sweden. If female labour-force participation in these countries rose to American levels, it would give a helpful boost to these countries' growth rates. Likewise, in developing countries where girls are less likely to go to school than boys, investing in education would deliver huge economic and social returns. Not only will educated women be more productive, but they will also bring up better educated and healthier children. More women in government could also boost economic growth: studies show that women are more likely to spend money on improving health, education, infrastructure and poverty and less likely to waste it on tanks and bombs."

I mostly agree with one exception: No one knows whether women in power are less likely than men to waste money on tanks and bombs.

Rumsfeld Ever Closer To Retirement?

Retired generals in the US have done something extraordinary: publicly demanding that the President sacks his Defence Minister Donald Rumsfeld. President Bush has refused. He is after all the one in charge. The New York Times has a piece on the issue stating that:

"Tensions between civilian leaders and the military brass are routine and occasionally erupt into public view. But the principle of civilian supremacy has never been seriously challenged; the last plotters of a military coup d'état in American history were disgruntled officers faced down by General George Washington at Newburgh, N.Y., in 1783.

In fact, Article 88 of the Uniform Code of Military Justice prescribes a court-martial for any commissioned officer who "uses contemptuous words against the president, the vice president, Congress, the secretary of defense" or other federal or state officials."

Mr. Rumsfelds critics thinks he is "wrongheaded and arrogant". Maybe he is. I do remember when he visited some of the American troops in Iraq a year or so ago. One soldier asked the Defence Minister why there was still a grave shortage of reasonably armored vehicles. Apparently the troops used whatever they could find from their own scrap yard and weld it onto their humvees and trucks. Mr. Rumsfeld, obviously unprepared to answer that particular question, slowly answered, if my memory serves me well, that: well... we all know that... you don't go to war with the army you want, but the army you have.

That was most likely not the answer that the worried soldier wanted, but it was probably the only answer the Defence Minister had. At least at that particular time.

Expressen bekräftar: pressekreteraren pladdrade om Bodström

I ett tidigare inlägg skrev jag att media i skandalen med den ilskna SSU-ordförandens eskapader fokuserat på fel person: det lite mer typiska socialdemokratiska draget i Showdown at Crazy Horse är ju snarare den åtalade ungdomspolitikerns pressekreterares hot om att ta upp debaklet med justitieminister Tomas Bodström.

Jag var för all del inte hundra på att personen i fråga gjort det jag ville minnas att han gjort. Nu bekräftar Expressen att den packade pressekreteraren faktiskt pladdrat om justitieministern. Läs mer här.

What will Africa be like in 2410?

In his play, "Eternal Forever", Kenyan playwright John Rugoiyo Gichuki has a vision of a "United States of Africa [in 2410] where people drive around in cars that are operated by magnetic levitation and the 'tazer' transports people into a secret parallel world." The play is this years winner of BBC African Performance Season.

It may seem a little more than far fetched to discuss what an entire continent will be like in roughly 400 years from now. But that is exactly what BBC News asked its readers recently with reference to Mr. Gichuki's award winning play. The answers BBC News recieved after asking their readers to, among other things, "Take us to 2410 and feel free to reveal all your science fiction fantasies" are quite interesting in some cases, utterly depressing in others and a bit hopeful in a few.

SAAB 9000: om bankrånaren själv får välja(?)

Nu har det hänt igen. De män som rånade ett av Nordeas bankkontor, den här gången på Lidingö, igår måndag, försvann i en röd (ja just det!) SAAB 9000. Jag vet inte om det bara är jag, men är inte just SAAB 9000 ett av de vanligast förekommande transportmedlen vid bankrån?* Jag är själv synnerligen bekant med dess mångsidighet, komfort, slösande stora kupé- och bagageutrymme. Det är dessutom en bra vinterbil tack vare framhjulsdriften och det eminenta värmesystemet. Men vad är det som gör att den är bankrånarnas favorit? Kanske har SAAB-älskaren PERSPEKTIVET en teori?

* För ordningens skull ska det poängteras att bilen vid måndagens rån inte var en 9000 jubileumsmodell av CS-varianten, likt bilen på bilden, utan en mer standardbetonad CC- eller möjligtvis CD- variant. Utrymmena är desamma i kupén, dock inte i bagaget. Många vet inte om att den mer klassiska sedanvarianten CD har störst bagage av de tre (räknat i lådliter) - tätt följd av CS. Nackdelen med CD är att den inte har fällbart baksäte.

Det socialdemokratiska tänket i skuggan av skandalen

Åtal ska, som jag förstått det, väckas mot SSU:s ordförande efter den inte helt lyckade kvällen på den halvsunkiga krogen i Stockholm.

Av någon anledning tycker jag att man i media missat det mest tidstypiska socialdemokratiska inslaget i skandalen. Trots allt hör det inte till normen att SSU-ordföranden eller andra sossar i fyllan och villan besöker halvsunkiga krogar, surnar till och går till handgripligheter mot och (påstådda!) rasistiska påhopp på krogpersonalen.

Vad som däremot känns mer i linje med dagens socialdemokratiska adel är SSU-ordförandens medföljande pressekreterares (påstådda!) hot i skuggan av dennes chefs (påstådda!) jättefadäs. Som jag minns det (jag kan ha helt fel!) ska den inte helt nyktre pressekreteraren (enligt uppgift!) ha sagt att man minsann skulle ta upp krogincidenten med justitieminister Tomas Bodström om fotfolket på krogen började jiddra och ställa till besvär för de odödliga (den sista biten av meningen lade jag till helt på eget bevåg)! Det låter ungefär som när man som barn hotade de läskigare ungarna från granngården med kompisens största storebror.

Att i en pressad och obehaglig situation hota med någon eller något riktigt läskigt som finns i ens någorlunda närhetskrets är en mänsklig reaktion. Men när "barn" är detsamma som "vuxen pressekreterare för Sveriges största politiska ungdomsförbund" och "kompisens största storebror" är "hela folkets justitieminister" så står något inte helt rätt till.

Om Anna Politkovskaja

Aftonbladet gör idag (läs: igår) en kortkort "bio" på Anna Stepanovna Politkovskaja - Rysslands mest kända journalist som oförtrutet skriver om kriget och övergreppen i Tjetjenien. Det finns säkert de som har invändningar mot hennes hederlighet, hennes sätt att arbeta, hennes källor, hennes eventuella underliggande motiv, hennes eventuella politiska tillhörighet på vänster-högerskalan osv. Vad vet jag? Och ingen berättelse är fullständigt berättad förrän båda sidor fått säga sitt. Men utan Polititkovskaja finns det anledning att påstå att berättelserna om övergreppen i Tjetjenien inte nått långt utanför den ryska gränsen. Och Putin har ju redan sagt sitt: kriget i Tjetjenien är inte något krig utan en del av den internationella kampen mot terrorism. Det är måhända delvis sant, men bara en liten del av hela berättelsen.

Om USA, Iran och Seymour Hersh

Den inte helt okände amerikanske journalisten Seymour Hersh sägs veta att USA förbereder ett anfall mot Iran. Oavsett om du liksom jag finner påståendet föga troligt, Hersh' välrenommerade rykte till trots, kan jag rekommendera två inlägg på bloggen "Om utrikesfrågor" som sammanställt ett otal olika källor, uttalanden och åsikter om ämnet.

Dels skriver bloggaren om själva utspelet från Hersh, dels om reaktionerna på detsamma.

Jan Myrdal förklarar

Jan Myrdal besvarar kritiken om sin oförmåga/ovilja att se slakten i Pol-Pots namn genom, bland annat, följande citat (kursivering tillförd här):

"Offrens antal har varit stort. Det har funnits många skäl. De bland oss som varit utanför de mest skyddade områdena (där delegationernas värdar höll sina gäster) under denna tid minns till exempel den kininresistenta malarian; den var ohyggligt dödlig. Men när det gäller hela antalet offer - under Förenta staternas bombkrig - under perioden 1975-1979 - under kriget fram till det vietnamesiska tillbakadragandet - finns ännu ingen riktig statistik. Det dokumentationsarbete som nu genomförs med finansiering från Förenta staterna (och Sverige) är mycket tveksamt. Så till exempel finns inte resurser till dokumentation av perioden före 1975. Men detta kommer att utföras. Något som till exempel bör genomföras är en jämförelse mellan bombmålen 1969-1975 och tillgänglig demografisk statistik."

Vår maoistiske skriftställare av rang ger sig förstås inte. Han har inte fel. Han kan inte ha fel. Läs hela repliken här. Om du inte vill har jag full förståelse för det.

Förklara detta, Jan Myrdal!

För en mycket mer vältalig och intierad dissekering än mitt tidigare inlägg om denne maostiske skriftställare av rang rekommenderar jag följande artikel. Märk väl att det är Aftonbladet av alla tidningar som låtit publicera artikeln.

Åtvidabergs FF blir kvar på Kopparvallen!

Genom ett telefonsamtal till Åtvidabergs FF:s kansli fick jag nyss bekräftat att Åtvid kommer att spela samtliga seriematcher på Kopparvallen även denna säsong! Det har länge pratats fram och tillbaka om en flytt till Linköping och den DDR-doftande Folkungavallen. Jag förstår de ekonomiska och sportsliga argumenten bakom, men klubbens själ är fast förankrad i Kopparvallens gräsplan, träläktare och hyperidylliska inramning. Här är stämningen som i forna dagar. Ingen vandalism, inga kravaller, inga ändlösa bilköer. Varje sekund på denna arena är en ren njutning och har varit så sedan jag besökte den som liten pojke med min far. Det var i de allra sista självande stunderna av den fornstora storhetstiden.

Nu ser jag med tillförsikt fram mot klubbens 100-årsjubileum nästa år. Då kommer jag att gråta som ett barn - av glädje. Fram till dess har vi en spännande säsong framför oss. Första hemmamatchen den 23 april mot Umeå FC. Så länge Åtvid hänger kvar i Superettan (vissa olyckliga spelarförluster bör sänka förväntningarna något) och spöar IFK Norrköping och, givetvis, spelar hemmamatcherna på Kopparvallen så spelar det inte så stor roll hur de placerar sig i serien i övrigt. Skulle de upprepa de respektabla placeringarna från de senaste säsongerna blir jag imponerad. Allt kan hända. Bollen är rund. Särskilt på Kopparvallen.

On Iraqi pre-war planning

Accounts of the mistakes of the Bush administration in the pre-war planning for the Iraq war has finally made its way to Sweden. Swedish media is picking up bits and pieces of the US debate on the issue. Hopefully not in the antiamerican sense, but out of growing knowledge that an opportunity was missed, or at least partially missed, in Iraq.

Yet again I can recommend an article in The Atlantic Monthly (January/February 2004). In "Blind Into Baghdad" James Fallows suggests that the "U.S. occupation of Iraq is a debacle not because the government did no planning but because a vast amount of expert planning was willfully ignored by the people in charge." No matter if we're talking about underestimating the total number of American troops needed to secure the peace, dismantling the Iraqi security forces, ignoring ethnic division, grossly overestimating the Iraqi public's thankfulness towards their liberators, Fallows seem to have a point.

On the same theme, Larry Diamond's article "What Went Wrong In Iraq", in Foreign Affairs (September/October 2004), suggests that:

"Although the early U.S. blunders in the occupation of Iraq are well known, their consequences are just now becoming clear. The Bush administration was never willing to commit the resources necessary to secure the country and did not make the most of the resources it had. U.S. officials did get a number of things right, but they never understood-or even listened to-the country they were seeking to rebuild. As a result, the democratic future of Iraq now hangs in the balance."

And recently a journalist of The New York Times and a retired Marine Corps lieutenant general and former military correspondent for The Times published the book "Cobra II". According to a reiview in The New York Times the authors explain:

"[H]ow the administration of President George W. Bush drove the nation to war in Iraq, and how decisions made before the invasion and immediately following Mr. Hussein's ouster precipitated the vicious insurgency now wracking that country."

During pre war planning, it was reasonable to suggest, in accordance to General Eric Shinseki and others, that winning the war was, comparatively, less of a problem than securing a vast country with complex demographics and other complicating factors, with a mere 135.000 or so of US troops. That was, if not futile then at least, highly unlikely.

This and other obvious mistakes only strengthen those who believe that the USA can only win wars and always fail to win peace. And those opposing the war in itself (and the US?) are surely very content on "being right all along". This war would obviously have been "more" legitimate and logical (and thus easily understood by public opinion worldwide) back in the early 1990s when Saddam Hussein invaded Kuwait. This time around it was far more difficult to find a causal connection or a set of universally accepted arguments to ouster the dictator in Baghdad. However, this is not something that the US alone can be blamed for. The process leading up to how things are in Iraq today is much more complex indeed. Unfortunately, those mistrusting or even hating the USA are very prone to draw confused conclusions of chronical US incompetence to build peace or a hidden agenda for world domination. Usually they draw their conclusions based on outright lies, innuendos, ideological imperatives and other things. Now, the chaos in Iraq is, in their opinion, pure confirmation of what they already "knew".

Jan Myrdal fortfarande vilse i sin egen ideologiska pannkaka

Jag kan rekommendera en läsvärd ledarartikel av Håkan Holmberg i Upsala Nya Tidning om den evigt förvirrade Jan Myrdal. Artikeln är föranledd av både gamla och nya rön om Myrdals inställning till folkmord. Som bekant har de flesta folkmorden genom historien inte ägt rum enligt Myrdal, eller åtminstone inte på det vis som de anses ha ägt rum av gängse historieskrivning. Nyligen har Myrdal, återigen, deklarerat att han inte alls såg något folkmord i Pol-Pots drömrike i vardande. Tvärtom hade kambodjanerna enligt Myrdal varit lyckligare idag om Pol-Pot fick vara kvar lite längre(!). Han är lite märklig vår gamle maoistiske skriftställare av rang. Och då har vi inte ens gått in på hans vurmande för sunkiga Förintelseförnekare.

Ett vänligt omdöme om Jan Myrdal är att han är trogen sina ideal. Det tragiska är att han är precis det - trogen sina ideal. Myrdal verkar redan i unga år ha bestämt sig för en historisk och universell plattform (klasskampen och antiimperialismen) och sedan hållit sig till den oavsett vilken fråga han dryftat, analyserat, rapporterat, suggererat, fabulerat kring. Likt många andra självutnämnda kulturradikaler ter han sig ha verkat i provokationens namn, att hela tiden testa gränser och ifrågasätta. Men när konstruktiv kritik och agitation mot en verklig eller uppfattad förtryckaröverhet istället övergår i ideologisk vilsenhet och oförmåga att se övergreppen i klasskampens och antiimperialismens namn förloras också trovärdigheten i densamma - det blir bara pannkaka av det hela. När bjälken suttit tillräckligt länge i det egna ögat kan det vara skönt att vila blicken på grandet i någon annans öga. För lika lite som detta bloginlägg gett någon som helst ny kunskap så är Myrdal och Co. helt oförmögna att tilldela världen ny kunskap utöver självklarheter som att ingen i världspolitiken är fri från synder - förutom Myrdal och Co. vill säga.

Galet F1-race down under

För de som steg upp lagom till Melbournes Grand Prix började sändas 5.55 imorse fick se att Giancarlo Fisichella hade skärpt sig betänkligt under kvalificeringen till racet häromdagen och hade parkerat sig i första startled. Det hjälpte dessvärre föga i ett helgalet race där det mesta hände. Det var, som vinnaren Fernando Alonso uttryckte det efter loppet, svårt att hela tiden förstå vad som pågick under delar av loppet. Alonso blev det som Räikkönen skulle ha blivit: Schumachers efterträdare. Men ingen förare kan kompensera för dåliga däck och opålitliga däck - inte ens Räikkönen. Men som en liten lätt markering dängde han till med tävlingens snabbaste varvtid på sista varvet och landade på andra plats. Varvrekordet har dock Michael Schumacher från 2004 (cirka två sekunder snabbare än Kimis snabbaste varv idag!).

KU:s Tsunamibetänkande kostade oppositionen ett misstroendevotum

Björn Elmbrant säger i senaste upplagan av P1:s Studio Ett att ”KU:s granskning imponerar inte”. Vi talar självfallet om Konstitutionsutskottets "historiska" betänkande som kritiserar sex statsråd.KU:s betänkande är måhända historiskt på så vis att samtliga partier står bakom kritiken mot regeringen. Men det mest intressanta är förstås att regeringen genom att, så att säga, "svälja kritiken" i KU, indirekt slipper ett misstroendevotum i riksdagen. Det senare bör ses som något mycket värre än att kritiseras av ett utskott.Jag är personligen benägen att hålla med Elmbrant om att:

"[I]nget fagert tal om en ”historisk” överenskommelse kan dölja den utbredda känslan många har av att riksdagen, när den ska utöva sin kontroll av regeringen, alltid kommer sist och ofta slår in öppna dörrar."

Jag tror också att han har en poäng i att:

"[S]kulle det ha gjorts en omröstning borde det ha skett i höstas och det sprack bland annat på att de borgerliga inte var sams om tagen. Att inte bli sams, det är det historiska spöket för allianspartierna, som de på alla sätt försökt mota bort."

Den potentiella kostnaden för att vänta med ett eventuellt misstroendevotum ökade självfallet ju längre tiden led. Och man behöver inte vara någon Einstein för att begripa att spelplanen förändrades i grunden genom f.d. utrikesminister Laila Freivalds avgång. Därmed kunde miljöpartiet spotta ut den krok som Alliansen tryckt in i deras mungipa, och då passade Gammelgäddan på att simma iväg. Att kritiseras av Konstitutionsutskottet hanterar givetvis Sveriges mest slipade politiske taktiker utan större besvär.

Hade oppositionen avlossat den stora kanonen i höstas eller vintras hade man tydligare visat sig villiga att ta sitt ansvar och ställa regeringen till svars. Det ville Centerpartiet. Men de ville som bekant rikta det mot Freivalds vilket förstås var meningslöst. Eller annorlunda uttryckt: Göran Persson kunde inte ha blivit gladare. Borgerligheten skulle ha hjälpt honom att bli av med en illa omtyckt minister i ett mycket prekärt läge för regeringen. En slags quick fix serverad av de politiska motståndarna. Andra borgerliga röster ville inte väcka misstroendevotum mot Persson om man inte med säkerhet kunde vinna voteringen om detsamma. Men graden av allvar i ett misstroendevotum är påfallande stort oavsett om det går igenom eller ej.

Til syvende og sidst kunde man förstås ha gjort det hela på flera olika sätt. Oavsett tillvägagångssätt så hade Alliansen öppet mål. Och mål gjorde man. Om det var så värst spektakulärt är väl, som Elmbrant påpekar, inte alls säkert. Och jag är inte heller säker på att så värst många orkade sitta kvar på läktaren och vänta alla dessa månader på att se straffsparken.