S-B Ljunggren om muppfaktorn i vänsterns fredsrörelse

Stikkan Ljunggren skriver underhållande om vänsterns Irakdemonstration. Hela hans inlägg citerat nedan.

"2007-03-18
Alternativet till (s)
Spanade in vänsteraktivisternas Irakdemo igår. USA ut ur Irak! Fred! Sällskapet höll till utanför sossekongressen, vid Norra Latin. Ett väldigt vimmel av människor, ett slags marxistleninisternas Kiviks marknad, med den sedvanliga blandningen av gamla FNL-are och muppar, samt oerhört många med bakgrund Mellanöstern och Latinamerika. Jag diskuterade en stund med Rolf Hagel, den gamle kommunistpartiledaren, och räknade sammanlagt till minst tio olika tidningar som såldes av surmulna världsförbättrare. Jag gillar verkligen att The Militant säljs på en fredsdemonstration! "Life of Brian" på svenska? Jag såg Thage G Petersson i flocken och hörde några usla tal, förutom Ali Esbati som alltmer framträder som en vältalig, sympatisk och intelligent kommuniströv. Fan vet om han inte i profil påminner om Lenin? Men jag tror inte att det hjälper, det finns inget folkligt tryck i den här församlingen, så någon ny Vietnamrörelse tror jag inte att det kan bli så länge som muppfaktorn är så stor. Jag undrar vad Lenin skulle ha sagt om detta menageri? Jag räknade sedan till 1.250 demonstranter, hoppade med i svansen (jag vill förvisso ha fred men är lite tveksam till att det är helt önskvärt att USA tvärt försvinner från Irak, dels måste de reda ut eländet de ställt till med, dels är det bra om Imperiet fastnar i träsket....) Men efter att ha blivit tilltalad av två demonstranter som var för sig förkunnade att svenska folket var idioter som stött socialdemokraterna under årtiondena så valde jag att stiga av. Här finns lika mycket antidemokratiska vibbar som någonsin i andra rörelser, typ Sverigedemokraterna.... 09.01"

Melodifestivalen igen - Tommy Nilsson fick min röst

Igår gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag ringde och röstade på ett bidrag i en musiktävling. Det kändes som om jag beträdde ny mark. Jag blev en del av en återuppstånden rörelse: schlagerrörelsen. Ej längre en sub-kultur, snarare en landsomspännande happening. Självklart har jag sett på melodifestivalen förr, men aldrig så engagerat som i år.

Efter den magiska inledningen av Tomas Andersson Wij blev det i och för sig mest som vanligt (enligt mina fördomar i alla fall). Kitschigt, smörigt, banala texter och flåshurtiga samtal under omröstningen. Skillnaden mot förr är väl förstås att det är större, vräkigare, proffsigare, bättre låtar (faktiskt!), mer fart och fläkt. Personer i min närkrets har fått mig att förstå att detta är "da bomb" i underhållningsbranschen just nu. Startfältet var bättre än kanske någonsin. Därför blev jag mycket förvånad när en av de låtar jag trodde skulle gå långt, Tommy Nilssons smöriga powerballad "Jag tror på människan", kom sist med noll poäng. Det var i rättvisans namn ingen musikalisk milstolpe, men definitivt inte sämst. Av solidaritet och ömkan ringde jag och röstade på Nilsson. Två gånger.

TAW på Melodifestivalen. Tack SVT. Allt är förlåtet

Finalen i Melodifestivalen hade pågått en kort sekund, men det kändes som en evighet. Helt plötsligt hör jag Tomas Andersson Wijs röst. Där stod han ensam med sin gitarr på scen i ett fullsmockat Globen och sjöng Carolas hårblåsschlager "Evighet". Jisses vad vackert!

Till Melodifestivalens arrangörer vill jag säga: jag ber ödmjukt om ursäkt för alla onda tankar jag tänkt om Melodifestivalen, alla råa garv över pinsamma låtar och artister, alla nedsättande ord om att denna sångtävling är ett så stort folknöje. Jag har inte haft så här fel om en programserie sedan Umeåsonen Daniel Lindström sjöng Stevie Wonder's bästa låt, "Lately", i ett avsnitt av Idol 2004 (eller var det 2005?). Och jag törs påstå att han gjorde den bättre än Wonder själv! Förresten... Idol var och är fortfarande ruttet utöver nämnde Lindströms bidrag.

Det är för övrigt inte första gången jag hörde Andersson Wij sjunga Carolas pompösa schlagerepos. Via ett tips på blogen Syskonskap fick jag höra den i en ännu mer nedtonad liveversion i radion. "Helt plötsligt blev låten viktig" som Syskonskap skrev då. Nu känns den ännu viktigare. Den 14 mars börjar TAW:s turné. Jag kommer att vara med någonstans. Annars förlåter jag aldrig mig själv.

Oxymoroner och antiteser i abortdebatten

Som vanligt är jag lite sent ute i mina blogginlägg…

För inte så länge sedan angrep katolske biskopen Anders Arborelius och pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin på DN-debatt Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund för dennes (ej publicerade) lagförslag att tillåta kvinnor från andra länder att genomföra abort i Sverige.

Arborelius och Hedin känner uppenbarligen, och milt uttryckt, starkt för sin sak. Det handlar ju trots allt om liv eller död. Oavsett vad man tycker om aborter så är ju ett befruktat ägg ett potentiellt eller spirande liv beroende på personlig uppfattning. I vilket fall som så släcker man det potentiella eller existerande livet.

Jag inser att det för troende och i det här fallet kristna abortmotståndare måste kännas extra märkligt att det är en troende kristen, i det här fallet en socialminister, som presenterar förslaget. Jag kan också begripa deras ilska över att bli förlöjligade eller kategoriserade som extrema närhelst de värnar det ofödda livet i abortdebatter. Jag tycker liksom dem att ett ofött barns avsaknad av rättigheter är obegriplig. Och ja, jag kan väl (kanske) rent kausalt och strikt teoretiskt se det samband mellan abort som företeelse och rashygienens grundvalar som författarna betonar på ett ställe i artikeln. Och vore jag i deras skor skulle jag nog också känna förtvivlan inför lagförslaget. Men samtidigt, jisses vad dessa herrar tar i!

Det pinsamma upplägget att försöka hota inte bara Hägglund och Kristdemokraterna utan hela alliansens framtida regeringsinnehav ger bilden av två religiösa ledare som tappat både haka och fattning ställda inför lagförslaget. Likt Pilatus (förlåt, jag kunde inte låta bli) tvår de sina händer och beklagar djupt att alliansen ”tvingat” dem att ta till hot. Först trodde jag det var illa vald ord i affekt och tidsbrist, men de skriver uttryckligen att:

”Låt oss till en början förtydliga att vi funderat länge och väl innan vi beslutade oss för att skriva denna artikel.”

I ljuset av detta blir valet av två specifika ord i artikeln väldigt, väldigt... anmärkningsvärt. ”Abortturism” och ”Abortparadis”. Hallå?! Jag tyckte det var illa nog med Göran Perssons huvudlösa tjafs som social turism, men det känns ju ganska tandlöst ställt mot dessa groteska bokstavskombinationer.

För att tala med Göran Hägglund så tror också jag ”att det finns få kvinnor som står inför en abort eller just har genomgått en som känner igen de orden från sin verklighet”.

Om abortturism är en oxymoron så måste abortparadis definitivt vara en antites – apropå absolut ingenting.

Svensk solidaritet i Afghanistan: ja eller nej?

För väldigt många svenskar, särskilt de med vänstersympatier, stavas internationell solidaritet b-i-s-t-å-n-d. Bistånd är bra, men inte alltid. Bistånd är bra, men långt ifrån tillräckligt. Bistånd är bra, men internationell solidaritet kan stavas på fler sätt än b-i-s-t-å-n-d.

Den svenska insatsen i Afghanistan debatteras. Det är bra. Däremot är innehållet i en del debattinlägg så pass upprörande att jag blir näst intill ledsen. Förre socialdemokratiska ministern Thage G. Pettersson var som bekant ute häromledes och vädrade sin unkna inställning till internationella insatser i Afghanistan. Med hans ord kom en stank av kallt krig, unken och världsfrånvänd neutralitetsromantik och en förfärande brist på insikt om världen som den ser ut idag. Eller för att använda Thage G:s egna ord:

"Fredsansträngningar måste, som jag ser det, vara rena och obefläckade, det vill säga frikopplade från våld och dödande. Om freden ska bli långsiktig. Olof Palme sa ofta att användande av våld bara trappar upp våldet. Jag tycker att Sveriges deltagande i militära fredsframtvingande operationer rimmar illa med den svenska neutralitetspolitiken. Det gick för fort när Sverige utan debatt gick från fredsbevarande insatser till fredsframtvingande. Kvickt som ett skott från bältet. Det är en gigantisk skillnad på dessa insatser."

Rena och obefläckade fredsansträngningar, Palme sa att våld trappar upp våldet, fredsframtvingande operationer rimmar illa med neutralitetspolitiken... Thage G. Pettersson har uppenbarligen levt i en bubbla under de senaste tio dryga åren?

När Thage G. Pettersson säger att Sverige inte ska delta med vapen i hand, annat än när det gäller att försvara svensk territorium, kritiseras han klockrent av eminente riksdagsledamoten Allan Widman. Widman träffar huvudet på spiken:

"Slutsatsen är klockren; det är bara svenska liv som är värda att försvaras."

Och så har det ju alltid varit bland socialdemokratins vänsterströmningar. Thage G:s replik på Widman är lika sorlig som hans första artikel (se ovan).

Välgörande och viktig kritik - givet dess ursprung - gick att läsa i Dagens Nyheter den 4 mars. Svenska Freds ordförande Frida Blom slaktar det upprop som häromveckan krävde hemtagande av svensk trupp i Afghanistan. Hans Alfredson, Thage G Peterson och Maj-Britt Theorin och ytterligare cirka sexhundra personer hade skrivit under. Blom kallar uppropet "tendensiöst, otydligt och vilseledande". Dessutom nämner man inte att "Isaf-styrkan (där svensk trupp ingår) har mandat från FN".

Blom får min odelade respekt när hon fastslår att "[d]e skriver att det strider mot den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Men den har ju använts för att hålla Sverige passivt inför övergrepp. Dessutom har den inneburit en stark svensk vapenindustri som tvingats leverera vapen till diktaturer för att överleva."

Och slutligen har hon förstås en förkrossande tydlig poäng i att troligen inte en enda afghan undertecknat uppropet.

Ironi 5

Det blir ju alltid extra kul när någon med stor trut icke visar sig leva som han/hon lär. Nyheten är inte ny men jag måste ändå länka till Gudmundson och dennes rader om Al Gore's obekväma sanning.